Klippningen

   Ojdå - ett sånt litet oskyldigt ord men vid fel tillfälle vill man verkligen inte höra det. Hos tatueraren skulle det passa riktigt dåligt. Hos frisören är det lite bättre, men verkligen inte bra. Och så kom det, i frisersalongen, i fredags.

   – Ojdå!

   – Vad hände? Ge hit spegeln så jag får se!

   – Nej, kolla inte, jag tror jag kan fixa det.

   – Men ge hit spegeln!

   Jag lämnar min nedhårade plats framför Nicke Nyfiken och marscherar bort mot badrummet för att inspektera skadan. På vägen dit rycker jag åt mig spegeln. Kvar står frisören, och kvar sitter Lilly som är nästa kund. De ser lite oroliga men samtidigt roade ut. Jag förmodar att jag kan uppfattas som arg. Men jag är nog också en lustig syn, iförd enbart kalsonger, med min halvfärdiga frisyr och med stora hårtussar som fastnat lite varstans på den redan innan ganska lurviga kroppen.

   Väl ute i badrummet konstaterar jag att trimmern gjort ett brett jack på ena sidan av nacken. Fast det går inte jättehögt upp, bara sådär att det slutar ungefär i den linjen Maria vill att jag ska ha. Kan det vara en slump? Eller kanske undermedvetet? Nä, det måste nog vara avsiktligt, tänker jag. För det första vill hon att jag ska ha en hög linje i nacken och för det andra vill hon nog egentligen inte klippa mig längre. Det är inte första gången heller, jag tänker genast på två andra tillfällen då det klippts misstänkt avsiktligt fel. En gång påminner väldigt mycket om den här, när det klipptes högt på nackens sidor så att håret bildade en spets i mitten, enda utvägen var att klippa en rak linje högt upp. Eller en annan gång när jag hade beställt en mohikanfrisyr som blev perfekt på ena sidan men som råkade få ett stort jack på den andra, så illa att den inte gick att rädda.

   Innan Maria blev min frisör brukade hon tjata om att få klippa mig. Men numera är det svårt att boka in en tid. Det blir ofta inställt med kort varsel. Den här gången hade jag tjatat om att få bli klippt i flera veckor och hade till sist använt det stundande Tjurruset som argument. Dels för att göra det skönare att springa, dels för att göra det lättare att tvätta sig och slutligen för att bli snygg på bild ifall någon lyckades fotografera mig. Men just nu tänker jag att jag kommer se dum ut och det hade varit bättre att vänta med friseringen till efter loppet. 

   – Du gjorde det med flit va? Nu blir det en sån där högt klippt nacke igen.

   – Nej jag lovar, det var nog Lilly som distraherade mig.

   Vi tittar båda på Lilly. Hon har helt slutat titta på Nicke Nyfiken och iakttar istället bara oss. 

   – Ja, ja, men klipp en hög linje då, säger jag trumpet.

   – Är du säker?

   – Jag har väl inget annat val? Kan du sätta tillbaka hår eller?

Lillys nya lugg några dagar senare

   Stämningen i frisersalongen/vardagsrummet är sådär. Några vändor senare, fram och tillbaka till duschen och badrumsspegeln, är frisyren ungefär som jag vill ha den förutom den högt klippta nacklinjen.

   Då är det dags för Lilly. Det ska kortas lite på luggen. Hon har fått på sig ett plastöverdrag och sitter fastspänd i sin barnstol. Att vara stilla med huvudet på kommando är inte hennes grej. Till slut får jag hålla fast henne medan Maria klipper. Konstigt nog accepterar hon det utan att bli allt för sur. Lilly får också en lite för hög linje och inte riktigt rak, fast fram istället för bak. Hon verkar inte alls bry sig om detta. Och hade hon brytt sig hade hon fått skylla sig själv eftersom hon vägrade sitta stilla.

   Så här i efterhand blev min frisyr rätt bra och den fungerade utmärkt att springa Tjurruset med. Jag kommer inte byta frisör. Maria får klippa mig nästa gång också om hon nu står ut med mig som kund en gång till.

Pappa och Lilly på Azorerna del 2

Lilly up, Lilly down, ...

   I Ponta Delgada på São Miguel är storgatan uppkallad efter en namne till mig - Henrik Sjöfararen. En snubbe jag inte visste något om förrän gatunamnet nämndes på bussen till hotellet. Vad coolt, tänk att man heter samma som en berömd sjöfarare. Jag måste hitta ett vykort med honom och skicka till min kompis Jens som är intresserad av historia. Men märkligt nog verkade ingen sälja något sådant kort på ön. Några dagar senare fick jag höra att Infante Henrique egentligen inte var så mycket till sjöfarare, själv åkte han bara några gånger mellan Portugal och Marocko. Han var en viktig person på många sätt och viss men inte den tuffe upptäcktsresande som jag hade föreställt mig.

   Jag kan meddela att det mesta jag vet om Azorerna är vad jag hört berättas av reseledare från Solresor vid lite olika tillfällen. Då jag varit mer eller mindre trött kan det eventuellt orsaka faktafel. Mest information fick vi på en dagsutflykt med buss, men eftersom Lilly var måttligt intresserad av bussåkande kan vi ha missat en hel del.

Hortensia

   De Azoriska öarna är vulkaniska och den största ön, São Miguel, är uppbyggd av flera hundra vulkaner med varierande åldrar. Det senaste större utbrottet ägde rum på 1600-talet. Klimatet på öarna är mycket trevligt. Luftfuktigheten ligger runt 80% året om och på sommaren blir det ungefär 25 grader varmt på dagarna och ca 17 på nätterna. Vintertid är temperaturerna något lägre. Öarna är gröna året om.

Gula viskor

   Det finns alltid några blommor som har säsong och vi var där på gränsen mellan den blåa och gula perioden. Under den blåa, blommar hortensiorna och under den gula tar någon slags viska över. Reseledartjejen verkade inte gilla de gula blommorna. Det har något att göra med att de inte är endemiska. Hon tyckte om de endemiska arterna bäst. Endemisk är ett ord hon använde många gånger under bussutflykten. Kan man kanske få en endemisk guide nästa gång?

   Det finns ganska schyssta hus på ön. Både hus och lägenheter kan vara nästan på samma prisnivå som i Sverige. Dessa varvas med övergivna hem där ägarna emigrerat och helt enkelt bommat igen för att eventuellt komma tillbaka nån gång i framtiden. Reseledartjejen berättar att det är vanligt med tvister om ägarskap då hemvändare kommer tillbaka och finner att någon annan har köpt och bor i deras gamla släkthus.

Tebuskar

   Europas enda teplantage - Chá Gorreana ligger på São Miguel. Vi köpte ett par påsar med oss hem. Det doftar som hö men smakar bra och påminner om Earl Grey med lite citrustoner från bergamottolja. För er som inte dricker te är det samma kryddning som man använder i snuset General.

Hamnen i Povoação

   Teplantagen saknade skötbord. Jag föreslog att vi skulle byta blöja på ett bord i kafeterian, för att markera att de borde skaffa ett, men Maria gick i vägran och vi använde golvet i hörnet på en stor toalett istället. Efter lunchen i Povoação fick vi samma problem igen. Denna gång var toalettgolven blöta. Lösningen fick bli ett blöjbyte utomhus runt knuten. Precis som jag slipper flygplansbyten slipper jag också de flesta golvbyten med motiveringen att jag får ont i knäna och är för osmidig. Ursäkterna är kanske en gnutta överdrivna. I alla andra lägen skulle jag nog påstå att jag är smidig som en panter.

Rönnmarkarna är ett spexande släkte

   Det går att hitta riktigt bra mat på restaurangerna här. Jag åt nästan bara fisk hela semestern eftersom jag trodde att de skulle var bra på det med tanke på närheten till havet. Annars har de rätt mycket kor på ön. Jag tyckte reseledartjejen sa att det nästan finns lika många kor som människor på São Miguel. Många ställen ställde fram en god azorisk färskost med start sås och bröd som förrätt. På piren i Ponta Delgada låg flera bra restauranger. På den bästa, som hette 100 Espinhas, fick jag en fantastisk tonfisk. Strax bredvid låg La Cantina som nischade sig på italiensk och japansk mat. Där gjorde de riktigt bra pizza och sushi. 

Vi firar Marias pappas födelsedag

Afrikas vita lilja

   Lilly fick äta barnmat från burk innan vi begav oss ut på restaurangjakt på kvällarna. Barnmat verkar inte vara något barnen på Azorerna äter. Utbudet i affärerna var mycket sparsmakat. Till och med på den största affären fanns det bara två sorter. Vi vågade bara prova en av dem eftersom vi inte kunde tyda vad det var för något i den andra. Den vi provade verkade innehålla hårt mixat nötkött med potatis. Med sin brun-gröna nyans såg även den skum ut, men Lilly verkade tycka att den smakade ok.


   Det finns mycket aktiviteter man kan ta sig för på Azorerna. Allt från dykning och klättring till havsfiske och valsafari. Men med en knapp ettåring som ressällskap orkade vi bara göra lite egna stadspromenader, bada, åka på en dagsutflykt med buss och göra ett besök på botaniska trädgården. Egentligen skulle vi gått till presidentparken men den var stängd på söndagen och då blev det botaniska trädgården som låg alldeles bredvid istället. Vi hade tänkt lämna bort Lilly en eftermiddag och åka på delfin- och valsafari. Men när vi väl kom till skott fanns inga biljetter kvar. Det får göra någon annan gång istället.

Ett eukalyptusträd

   Redan på söndagen börjar det kännas lite obehagligt inför hemresan på tisdagen. Det är många saker som ska göras. Det ska packas - man borde börja redan dagen innan för säkerhets skull. Vi måste ta ut kontanter utifall att receptionen inte kan ta betalt för frukostarna på visa-kortet. Kortläsaren kanske strular? De kanske inte ens tar kort? Glasskivan med de vassa hörnen som låg på soffbordet och som vi lagt i garderoben  för att skydda Lilly, måste tillbaka på sin plats. Och så vidare. Jag börjar faktiskt smygpacka lite redan på söndagkvällen. På måndag kväll är jag i princip redan klar att åka. Så på tisdag morgon blir det inte allt för stressigt. Maria och Lilly har en del att packa men jag kan fokusera på att göra alla andra grejer som att lämna igen kassaskåpsnycklar, betala frukostarna, lämna tillbaka lånehanddukar etc.

   Utcheckning från hotellet, transfer och incheckning av bagage går hyfsat smärtfritt men det blir lite strul i säkerhetskontrollen. Jag har Lillys skötväska men inget barn vilket gör personalen misstänksam. Maria, med Lilly i bärsele, har förstås hittat en bättre kö bakom ryggen på mig och är i en helt annan ände av lokalen. De har trots de aktiva kövalet inte hunnit lika långt genom kontrollen ännu. Jag försöker peka ut Lilly och övertyga säkerhetskontrollanterna om att väska hör ihop med henne. De verkar tro mig men nu vill de att jag ska packa upp väskan och vissa allt. Mest suspekt är en plastburk med tre fack fyllda med välling blandat med tillskottsnäring. "What is this?". Vad tror de att det kan vara? Knark? Sprängmedel? De kanske tror att om man blandar ihop innehållet så blir det något tokfarligt sprängämne. Jag kommer inte på vad välling heter just då så jag svarar efter viss tvekan - "Öh - baby food?". Det var tydligen det magiska svaret eftersom de inte ens bryr sig om att öppna burken.

Furnaskraterns sjö

   Inför bordningen informerar personalen om att de med funktionshinder eller små barn borde borda först. Men vi kör en annan taktik. Jag går på först och roffar plats åt handbagage och beställd chartersprit och Maria med Lilly bordar så sent som möjligt. När de väl kommer ombord luktar Lilly illa. Hon har återigen prickat in en nummer två precis innan de gick genom grinden. Jaja, jag kör mitt Det-är-för-trångt-för-mig-att-byta-blöja-på-flygplanstoaletter-kort och behöver inte oroa mig för det.

Smygfoto på Maria

   Flygning går bra. Vi mellanlandar på Landvetter och släpper av lite dryga göteborgare. Det hade varit rättvisare om de flugit till Arlanda först, och Landvetter sen, på hemresan. Varför ska de hålla på och dalta så med göteborgarna?

   Väl på Arlanda drar jag direkt från planet mot långtidsparkeringen med mitt handbagage för att hämta Doris. De andra får vänta på väskorna. Det blir lite tävling med en annan kille ut från parkeringen. Vi kör fram till varsin bom och ska betala exakt samtidigt. Medan jag väntar på att få tillbaka visakortet lägger jag Doris i sportläge. Jag får tillbaka kortet, men har inte tid att stoppa undan det utan drar iväg direkt. Doris och jag hinner precis före den andra killen som nu ligger tät, tät bakom. Då ringer Maria på mobilen, så nu har jag en mobil i ena handen och ett kontokort i andra samtidigt som jag kör Doris och pratar med Maria. Det blir ganska lågt tempo och killen bakom ser sur ut när han kör upp bredvid lite senare då vi ska svänga åt olika håll.

   Jag och Doris försöker tre gånger hitta till utgången från terminal 5. Missar man måste man åka ett ganska långt varv för att försöka igen eftersom det är enkelriktat och kryllar av taxibilar. Med Sportvolvon hade vi nog hittat rätt direkt. På det tredje och bästa försöket tar vi oss till en elbilsladdningsplats strax nedanför terminalen och med hjälp av mobilerna kan vi få de övriga och väskorna att hamna ovanför en trappa strax bredvid. Där lastas Doris och vi kan åka hem.

Pappa och Lilly på Azorerna del 1 - resan dit

   När vi har ett större projekt framför oss mår jag ganska dåligt - jag är rent av deprimerad. Det är jobbigt att ha mycket kvar att göra och jag vill helst ha varje detalj klar så tidigt dom möjligt. Maria däremot börjar gärna så sent hon bara kan. Så det jag får välja på är att, antingen driva på henne lite och ta den friktionen som det innebär, eller vara stressad av att hon inte sätter igång. Ingen vinn-vinn-situation alltså. 

   Ok, den här gången är projektet en resa till Azorerna och stenarna som lättar från bördan på väg mot semestern den här gången är typ när

1. vi packat klart
2. bilen rullar 
3. vi är framme vid flygplatsen 
4. bagaget är incheckat
5. säkerhetskontrollen är avklarad
6. vi är på planet
7. planet har landat på resmålet
8. man kommit fram till hotellet
9. vi är på hotellrummet

   Egentligen är det bara packningen som man kan göra i god tid. Resten av grejerna måste man vackert vänta på tills det är dags och det är jobbigt. Ok, ett nio-steg-program från deppig till semesterkänsla, ska vi åka? 

   Jag vaknar och känner på mig att det snart är dags att kliva upp. Klockan på mobilen är tio i fyra. Japp, lika bra att hoppa ur sängen. Maria har knappt sovit alls på natten och kommer att få en lång dag. Allt bagage är packat sedan dagen innan, det ska bara stuvas i bilen. Jag testlastade lite kvällen innan för säkerhets skull. Tur att det är ett riktigt tidigt flyg så att Maria var tvungen att packa dagen innan. Morgontröttheten trumfar ut vänta-till-sista-ögonblicket. 

(1/9)

   Mitt uppdrag är nu att stuva bilen medan Maria gör i ordning den mycket förvånade Lilly för avresa. Det brukar ju vara hon som bestämmer när vi ska gå upp och inte tvärtom. Svärföräldrarna som sovit över i gästrummet, efter deras första etapp från Gotland, är hyfsat självgående och vi är en dryg halvtimma senare alla på plats i Diesel-Doris.

   Diesel-Doris startar såklart. Det är lite synd faktiskt. Sportvolvons popularitet sjönk kraftigt i fjol p g a ett utslitet gasspjäll. Det är utbytt sedan länge, men förra årets grodhoppande har etsat sig fast i Marias minne och förtroendet är lågt trots att han skött sig exemplariskt i år. Han skulle verkligen behöva en riktig räddaren-i-nöden-körning. Jaja, det blir väl fler chanser. Man kanske kan rigga något ;-) 

(2/9)

   Bilresan går bra. E4:an är i princip tom så här dags på dygnet. Droppar Maria med föräldrar, Lilly, och bagaget vid terminal 5 och drar med tom bil mot långtidsparkeringen. Kollar noga var jag ställer bilen så det inte blir så där pinsamt som förra gången då varken jag eller Maria visste var den var.

(3/9)

   Jag tar bussen tillbaka från parkeringen och anländer i avgångshallen precis lagom för att gå rakt till incheckningsdisken där Maria och Lilly håller på att checka in. Min väska får ett varnande klistermärke om att den är tung. Det är väl för att ingen klen stackare ska sträcka sig när hen tror att den jättestora väskan ska vara fjäderlätt. Incheckningen av sulkyvagnen går också galant i specialincheckningen, trots att väskan innehåller mycket mer än en barnvagn.

(4/9)

   Om man frågar mig går det hur lätt som helst att säkerhetskontrolleras. Fast det är Maria som tar igenom Lilly och skötväskan och barnmaten som ska specialkollas, så hon kanske skulle svara annorlunda. Det enda jobbiga för mig är att ta av och på bältet, ja ta av är ju rätt lätt, att sätta på det igen är den jobbiga biten.

(5/9 Någonstans här känns det ganska bra. Tidsmässigt är det mycket kvar innan man är framme men många jobbiga moment är nu avklarade och man behöver inte göra så mycket själv lägre. )

   Nu går det inte så bra längre. Vi blir misstänksamma redan när vi upptäcker att vår avgång är den enda utan tilldelad utgång, eller grind som dom kallar det på engelska. Marias pappa bjuder på frukost för typ 300 spänn. För det får fyra vuxna var sin kopp kaffe och en liten ost- eller skinkmacka. Det är inte konkurrenspressade priser på Arlanda precis. Strax därpå får vi reda på att det flygplan vi skulle flyga med inte hade kommit iväg från Malaga (jag är lite osäker på varifrån planet skulle kommit) kvällen innan. Så högst troligt visste någon redan igår att vårt flyg inte skulle avgå i tid. Så småningom blir det en utgång tilldelad vår avgång och vi kan även gå och hämta ut tillgodokvitton, som kompensation för förseningen, dessa delas ut i en helt annan ände av terminalen. Tillgodokvittona fungerar bara i restauranger och eftersom vi redan ätit frukost så funderar jag ett tag på att försöka kränga dom till någon som tänker handla, men till slut köper jag en andra frukost istället.

Lilly passar på att sova lite

    Två timmar försenat är det tänkt att vårt ersättningsplan ska lyfta men när vi står vid utgången och tittar på planet så får vi se piloten gå en säkerhetsrunda. Han stannar och pekar på ett av landningshjulen. Man kan till och med inifrån se att det är någon slags långa reva i däcket. Trots att de byter hela hjulet så tar detta en timme till. Lilly som har sovit ett tag i sin lånesulky har nu vaknat och härjar loss vid utgången och hälsar på de flesta resenärerna. Tre timmar försenat får vi kliva på planet. Precis innan vi ska gå på, då gör Lilly en nummer två. Vi hinner inte byta.

Landningshjulbyte vid grinden

(6/9)   

   Det luktar ganska illa om Lilly under starten. Killen som råkat få platsen bredvid oss verkar inte alls gilla barn. Jaja, han får skylla sig själv att han inte betalat extra för att få välja en bättre sittplats. Det brukar ofta vara småbarn långt fram i planen eftersom toan med skötbord är i framändan. Jag och Maria har någon slags överenskommelse om att hon får göra alla blöjbyten på flygmaskiner. Jag är helt enkelt för krallig för att få plats att göra en sådan manöver inne på en minitoa. Helt ärligt så har jag faktiskt inte provat, men eftersom jag knappt får plats själv där inne så tror jag att det skulle bli svårt att knö in en skötväska, Lilly och och ett skötbord också. Men hur skulle jag göra om jag reste själv med Lilly? Tror ni man kan lämna över henne till en flygvärd(inna) för blöjbyte? Och hur sjutton gör ännu större människor när de behöver gå på toa på ett flygplan?

   Planet mellanlandar på Landvetter för att plocka upp lite dryga göteborgare samt Marias bror med fru och deras två barn som är Lillys kusiner. De har också fått vänta eftersom de, trots att de visste via oss att flyget skulle bli försenat, ändå var tvungna checka in på ordinarie tid. Nu är hela resesällskapet samlat, åtta Rönnmarkare och en Larsson på väg mot Azorerna för att fira Marias pappas födelsedag.

   På Landvetter får vi också reda på att de lastat med ett extra reservhjul åt oss. Då börjar men naturligtvis fundera på varför vi behöver ett extra hjul som vi inte redan hade med oss? Är något av de andra landningshjulen måhända också i lite dåligt skick kanske? Och är extrahjulet med för att det kanske måste bytas vid en nitisk kontroll på Azorerna där det inte finns nya hjul att köpa? Det är sånt där man kan sitta och grunna på när man flyger. Tills man inser att det kan vänta tills det är dags för landning. I luften är det bättre att koncentrera sig på att hålla motorerna igång och vingarna på plats. Fladdrar inte den där vingens klaffar lite konstigt? Låter inte motorn lite skumt nu? Bäst att inte tänka på det, det kanske är det som får prylar att gå sönder. Nej, sluta jinxa! Jag koncentrerar mig istället på att välja ut den bästa kombinationen av whiskys och konjaker som man kan beställa till hemresan. Ett intressant optimeringsproblem där det gäller att välja flaskor som kostar ungefär lika mycket så att den billigaste, som fås gratis, blir så dyr som möjligt. Ok, det är ju inte så svårt men man vill ju samtidigt välja sorter man tror man gillar. De flesta whiskys verkar vara specialversioner för charterresenärer och de man inte råkat prova förut får bedömas på beskrivningen i katalogen. Spritförsäljarna verkar tro att folk gillar söt whisky som smakar frukt och honung. Men jag vill ha whisky som smakar rök, torv och tjära.

   Resten av flygningen går galant. Lilly sover ganska länge och vi får lite avlastning av Marias svägerska, bror och kusinerna med att passa henne. Vi lyckas trots allt landa med de suspekta landningshjulen och är framme i Ponta Delgada på São Miguel i ögruppen Azorerna. Det är nu 10 timmar sedan vi åkte hemifrån.

(7/9 Är det inte lite semesterkänsla som lurar runt hörnet nu?)

   De har lyckats få med väskorna också. Men de får en ny chans att försvinna då de måste åka med en skåpbil till hotellet eftersom gatorna är för trånga för bussen.

   Flygplatsen ligger precis intill staden och bussen till hotellet tar inte alls nån lång stund trots att vi stannar vid två andra hotell på vägen. Våra väskor står redan i lobbyn när vi kommer fram.

(8/9)

   Vi hade bokat tre tvårumslägenheter men Marias föräldrars blev nedgraderad några veckor tidigare till en enrums studiolägenhet, p g a att hotellet dubbelbokat, sade resebyrån. Så vi är lite sura på hotellet och lite grann på resebyrån redan när vi kommer dit. Detta visar sig senare i veckan inte vara riktigt befogat. Maria råkar nämligen träffa tjejen som orsakat nedgraderingen. Hon skulle bott på ett helt annat hotell men där strulade det och de hade plötsligt inget rum där. Då ska resebyrån ha hjälpt till och fixat så de fick Marias föräldrars lägenhet på vårt hotell istället. Så de vi borde vara sura på är i så fall det andra hotellet eller kanske resebyrån som inte berättar vad som egentligen hänt. Hur som haver är den lilla lägenheten svår att hitta och eftersom vi är sura på hotellet och resebyrån tror vi till och med ett tag att den inte ens finns. Men vi hittar den till slut bakom en branddörr. Nu kan vi gå till vår lägenhet men jag hinner bara lämna väskorna innan det är dags för informationsmöte. Maria och Lilly vägrar följa med på det.

(9/9 Kling-kling-kling-kling! Semesterkänsla!)

Fortsättning följer ...

Fingrisen

Ja, det var en kväll i juli, då när sommarn är som bäst
Som hon fick en gris av morfar, hon nu gillar allra mest

Hennes morfar satt och vila' i sin sköna gamla stol

Plötsligt spratt det till i gubben och han tog fram en sak så cool

En leksak tänkt för hundar

Med en riktigt otäck look

Å så locka' han dit Lilly

Klämde till grisen och log

Hon blev rädd, han var stolt, hon rygga' bakåt i ren fasa

Mormor tyckte det var dumt och Lillys mamma likaså

Na na na ...

Det tog dagar, det tog veckor, innan Lillys skräck försvann

Men innan sommaren tog slut, så hitta' dom varann

Den skrämmer nog de flesta, både barn och vuxna med

Men värst är ändå ljudet som förfärar med besked

En ful gris med läskigt ljud

Och en mamma som inget anar

Å så klämmer jag till grisen

Mamman hoppar högt haha

Hon blir rädd, jag blir stolt, mamman tycker jag är korkad

Men jag är nog snarlik morfar, som skrattar, Lilly likaså

Na na na ...

Med stark inspiration från Lasse Berghagens En kväll i juni.

Besiktningen

   Vi ger oss iväg i mycket god tid. Till och med så god tid att när vi närmar oss Edsberg så inser jag att det skulle se dumt ut att dyka upp över 20 minuter före den bokade tiden. "Vet du vad Lilly? - Vi kör en runda och låter Sportvolvon ladda batteriet riktigt ordentligt innan besiktningen." Lilly verkar inte ha några invändningar på det så vi kör halvvägs till Danderyd och vänder.

   Besiktningen går verkligen skitdåligt. Lilly blir rädd för besiktningsmannen och gallskriker värre än någonsin. Jag blir stressad och rädd att vi ska få underkänt vilket resulterar i ett kraftigt svettanfall. Samtidigt måste jag hålla om Lilly och försöka lugna henne. Hon är varm som en liten kamin och det gör svettanfallet än värre. "Vi får nog boka om och ta det här en annan gång, jag kan inte göra min undersökning när hon är så här upprörd" - säger doktorn.

   Gallskrikandet började nästan direkt när läkaren försökte ge Lilly två klossar. Det ville hon absolut inte och började storböla. Vi lyckades ta oss igenom en vägning och en längdmätning men sedan när doktorn skulle undersöka mera närgånget så gick det bara inte. Läkaren, barnmorskan och jag började diskutera när en ombesiktning skulle kunna passa bland alla våra semesterplaner. Jag tänkte redan på hur Maria skulle reagera när hon kommer hem och jag berättar att vi har fått en ombesiktning. Hur många pappor har misslyckats med en tiomånaderskontroll? Det här skulle definitivt placera mig i bottenskiktet på papparankingen. Vi får en ny tid veckan efter. 

   Jag känner mig totalt misslyckad när jag sätter på blöja och tröja. Lilly slappnar av lite och börjar varva ner. Nappen och barnmorskans såpbubblor hjälper till. Jag hör dem prata om att nästa bokning inte har dykt upp ännu. En pyttestrimma hopp tänds, det finns fortfarande en liten chans att jag kommer härifrån med hedern i behåll. "Hon verkar ha lugnat ner sig lite nu." - säger jag och hoppas att de ska nappa. Det gör dom. Barnmorskan kommer med klossarna och jag sjunger "Klappa händerna om du är riktigt glad", så inspirerat det bara går, i hopp om att Lilly ska blanda ihop handklapp med klossbank. 

   Plötsligt händer det - Lilly bankar med klossarna! Doktorn närmar sig och säger - "Vi gör väl ett försök till då nu när vi ändå har lite tid över". Lilly har förvandlats från gapskrika till mönsterpatient och uppför sig exemplariskt under resten av besöket. Det blir godkänt till slut.

   Maria trodde inte på mig när jag berättade att vi varit en hårsmån från en ombesiktning. När vi dök upp på kontrollen hade jag ingen aning om att det var klossbankningstest som skulle göras. Maria visste det, det har hon vetat i flera månader. Klossbankning hade hon och Lilly testat redan när de kom hem från förra kontrollen. Ska man öva hemma på det man tror ska testas? Eller räknas det som fusk? Om man specialtränar testövningar som klossbank, får man inte då en unge som är expert på klossbankning men som har tappat värdefull tid på andra utvecklingsområden? Allt jag vet om nästa kontroll är att det är dags för vaccinering. Och det tänker vi inte öva på i förväg.  

Rättvisa är skipad!

   Pulsen rusar och jag är blank av svett i pannan. Det finns inte en chans att de släpper ut oss ur affären utan en fullständig visitering av både mig och Lilly och barnvagn och alltihopa. Å vad jag ångra att den där grejen ligger under Lillys filt i barnvagnens underrede. Hela affären är fylld av övervakningskameror. De sitter överallt, det sitter säkert en säkerhetsvakt och granskar dem i realtid. Hur skulle de kunna missa oss? Vi har uppfört oss synnerligen misstänkt här inne. Men nu är det för sent att ångra sig, det skulle se för skumt ut att plocka bort den nu, då skulle kanske det konstiga beteendet trigga en kontroll. 

Detta foto har ingenting med detta inlägg att göra.

Det är enbart med för att illustrera hur jag brukar

koppla en korg i barnvagnen.

   Vi är framme vid kassan och jag börjar lasta upp saker på bandet. "Den där får du inte ta med ut" - säger killen i kassan. "Va?" - svarar jag med lätt darrig röst. Menar han grejen jag gömt? Hur skulle han kunna se den? "Korgen - du måste lämna korgen i butiken". "Jaha, ja det hade jag tänkt göra" svarar jag. "Fast det var smart att koppla ihop den med barnvagnen, har du kommit på det själv?" "Öh, ja, ja det har jag nog". "Har du något bonuskort?" En enkel fråga, men just nu, i det här läget, skapar den en hel del bryderi. Å ena sidan vill jag ju registrera bonusen på det ganska dyra verktyget jag precis köper, å andra sidan tänker jag att om de granskar övervakningskamerorna i efterhand och följer killen med kepsen och barnvagnen från själva brottsplatsen till kassan och sedan kollar i bonuskortsregistret så får de ju direkt mitt namn och min adress och kan bara åka och hämta mig senare. Fast de kan nog inte ha sett att det var just jag som tog saken som är borta, bara att jag var i närheten av platsen där den försvann. Om de kommer hem till mig i efterhand och påträffar det stulna godset så har ju jag ett annat kvitto på en sån från en annan butik i samma kedja. Nä, dom måste nog haffa mig här och nu, i så fall, tänker jag. Jag tar fram bonuskortet.

   Jaha, så då vet man att sådär ska man inte göra nån mer gång. Det kändes inte alls bra. Jag snattade en vobbler en gång för drygt 25 år sedan, så vi får väl se om jag hinner glömma en gång till i livet. Nån gång när jag blivit pensionär kanske det händer igen.

   Vi kom märkligt nog ut ur affären utan problem. Jag spanade oroligt bort mot entrén medan jag bytte bajsblöja på Lilly i Diesel-Doris bagageutrymme på parkeringsplatsen utanför. Skulle det komma en säkerhetsvakt springandes? Då skulle han få jobba, för jag hade redan flyttat stöldgodset till ett svårhittat utrymme i bilen. Men det kom ingen vakt. Vi kunde åka vidare till trädgårdshandeln och köpa Äppelträdet (ett helt annan inlägg som jag vågade skriva på en gång) utan att passera fängelse.

   "Nu är rättvisa minsann skipad!" - säger jag stolt till min sambo när hon kommer hem från jobbet. "Vad menar du?" - svarar hon. "Jo du vet den där grejen som var sönder på den där saken jag köpte i förra veckan?". "Ja - gick du till informationsdisken och bad om en ny, som jag sa?". "Nej - de var ju slut i den första butiken, så dom skulle ju inte haft någon ny att ge mig i utbyte, så jag åkte till den andra butiken och snodde en likadan detalj från en sak där". "Det blir väl rätt? Jag köper en grej med en trasig detalj och nu har jag en hel sådan. Precis som jag betalat för." 

   "Alltså, jag kan inte förstå hur du tänker? Om man köper något som är trasigt, så reklamerar man det och ber om ett helt i utbyte. Man åker inte och snor en likadan någon annanstans och ropar "Rättvisa är skipad!". Får jag fråga om du bytte ut den trasiga detaljen du hade mot den hela du snodde?" "Öh - nej." "Så nu har du både en hel och en trasig? Då känns det som du har fått lite mer än du betalat för, eller hur?"

  Såhär i efterhand inser jag ju att hon har rätt. Det gjorde jag nog före också. Det där var inte det bästa sättet att hantera den här situationen. Men det var så jag gjorde och det lyckades den här gången. I fortsättningen kommer jag att använda Marias lösning på såna här problem, den verkar bättre för nerverna. I alla fall till jag blir pensionär och har glömt hur det kändes.

   Som ni kanske märker har jag undvikit en del detaljer som kan binda mig till brottet. Om det ens skett något brott, det här kanske bara är en skönlitterär blogg och det här kanske är en helt uppdiktat historia. Vem vet? Och inte för att det spelar någon roll för moralen hur pass dyr pryl vi pratar om, men om ni insisterar så vare sig det är en sann eller påhittad historia så kan jag säga att prislappen på saken, vars detalj var trasig, var knappt 200 kr och detaljen i sig lär knappast vara värd mer än högst 20 kr.

Robert ska bo hos oss

    Lilly kryper närmare och närmare. Inte rakt på, utan snarare lite nonchalant, som om hon vore på väg förbi, och inte brydde sig det minsta om honom. Nu har hon bara råkat hamna precis bredvid. Robert verkar inte ha märkt något. Lillys pekfinger trycker till den lysande knappen. Robert tänder upp sin display och säger - Pip! Man ser panik i Lillys ögon och hon ryggar undan. Hon är på vippen att spurta därifrån, krypandes, när hon tittar på mig. Robert verkar inte agera. Hon vänder sig mot honom igen och trycker till knappen en gång till. Pip! Robert varvar upp och börjar röra sig. Lilly blir fintad och sitter nu utan flyktväg under en stol med Robert blockerande hennes enda väg därifrån. Stortjut blir Lillys nästa drag. Då kommer pappa och räddar henne.

Lilly och Robert i formationskrypning.

   Det är några månader sen Robert flyttade in hos oss för att hjälpa till med hushållssysslor, mest städning, framför allt dammsugning av golv. Ska man vara riktigt ärlig är det det enda han är bra på. 

   Vi hjälper honom lite med att plocka undan prylar och sånt han kan fastna på eller trassla in sig i. Sedan kan han sköta större delen av dammsugningen medan vi dammtorkar, skakar mattor och tar svåråtkomliga ställen. 

Robert har precis visat att han tänker städa i hörnet där
Lilly befann sig. Hon väljer att fly längs andra flanken.

   Lilly har ett otryggt förhållande till Robert. Hon är nyfiken när han vilar och kan till och med krypa fram och röra vid honom, men blir alltid nästintill panikslagen när han varvar igång. Allt eftersom Robert jobbar blir hon mindre rädd och mer nyfiken. Det går från att klamra sig fast i famnen till att kunna sitta själv, med pappa mellan sig och Robert, till att krypa omkring bredvid. Men om Robert gör en plötslig vändning kan paniken komma tillbaka och Lilly piper iväg i högsta fart för att söka skydd bakom pappa.

Lite överdriven preparering för Robert skymtar i bakgrunden.
En respektfylld Lilly och arbetande Robert i förgrunden.

   När Robert precis flyttat in och skulle visa vad han kunde göra för första gången drabbades han av premiärnerver. Lilly var också rädd förstås. Hon höll tag så hårt i armen att hon nog skulle hängt kvar själv om man släppt taget om henne. Robert började jobba högljutt, jag gissar på minst 80 dB. Vi betraktade vad han gjorde en stund och sen lät vi honom köra för sig själv. 




   Efter ett tag blev det oroväckande tyst. Ett förskrämt pip hördes strax därpå från kontoret. Vi kikade in och fick se en stegrad Robert, halvvägs uppför ett skrivbordsben. Där hade han förmodligen hamnat i ett desperat försök att skrapa bort en servett som retfullt fastnat under honom. Lite senare pep han igen, denna gång från sovrummet. De långa fransarna på mattan hade trasslat sig och fastnat i hans borste. Men sedan dessa missar på premiären har han jobbat på bra.

   Jag har sett på Internets att man kan modifiera borsten på en robot som Robert och därmed sänka ljudnivån med ca 10 dB. Det kanske kan bli ett projekt för mig och Lilly. Min sambo Maria älskar när jag plockar isär, särskilt fullt fungerade saker, och "lagar" dom. Men det får bli en annan historia en annan gång.